Artikel i DN av Stephan Rössner.
Ja vad ska man säga?
Om en LCHF-förespråkare skriver en insändare till DN, så tas den inte in, med hänvisning till platsbrist - men om Stephan Rössner skriver en artikel så tas den in även om den består av totalt nonsens. Är orsaken beroende på hur känt namn man har eller är antagningen selektiv till förmån för etablissemanget?
Han kommer fram till att råden ”ät mindre och spring mer” är de enda som står sig. Ändå har han själv berättat att de råden för honom lett till ”30 års massivt professionellt misslyckande”.
Han skriver att LCHF-debatten har förts enbart i Sverige. Han har tydligen missat att det har skrivits massor på andra språk, tex ”Low Carb”, ”Lavkarbo” etc, vilka i praktiken blir till LCHF, om man inte rekommenderar ett högt proteinintag.
Kärnfrågan i hela kostdebatten är som förut synen på det naturliga mättade fettet.
I Livsmedelsverkets artikel om fettkvalitet finns inga vetenskapliga bevis för att naturligt mättat fett är farligare än omättat eller industriellt mättade fetter (margarin).
Vi som vågat släppa rädslan för naturligt mättat fett (framför allt smöret) har upptäckt att vi blivit befriade, eller lindrade, från våra hälsoproblem. Denna fråga tar han inte upp i sin artikel.
”Det är dags att lägga på grytlocket och använda vår vetenskapliga och samhälleliga energi till att på andra kreativa och konstruktiva sätt främja folkhälsan.”
Menar han att vi ska släppa kostfrågan och bara ägna oss åt att springa mer, och producera medikamenter i en allt stridare ström, för att mota våra hälsoproblem? Eller vad menar han?
Ann Fernholm har skrivit om artikeln, och Kostdoktorn.